Ett stycke vardag
gjorde hon till fest.
Din levnadsdag är slut,
din jordevandring ändad.
Du här har kämpat ut
och dina kära lämnat.
Nu vilar du i ro och frid
hos Jesu Krist till evig tid.
Tack för allt gott,
som du oss givit,
din rena kärlek till envar.
Här har så tomt och öde blivit,
ditt goda minne lever kvar.
Du möter oss ej mer som förr
välkomnande därhemma.
Vid hemmets kära dörr,
där hörs ej mer din stämma.
Din plats är tom vid fönstrets karm,
där du oss väntat ofta.
Kring din gestalt, din blick så varm
blott minnets rosor dofta.
Du var så god, du var så glad,
du lämnar bara vackra minnen.
Så svår är ändå denna dag,
så sorgsna våra sinnen.
Men tack för allt vad du oss skänkt.
Vi vet att du på oss alltid tänkt.
Tack för våra lyckliga år tillsammans.
Är det sant att du är borta?
Är det sant att du är död?
Du som ville oss det bästa.
Du som var vårt kära stöd.
Tung blir den väg och mörk de kväll
jag nu ensam ska vandra.
Men snart i samma fridens tjäll
vi vila hos varandra.
Du unnade dig så lite,
så bråd var din arbetsdag.
Men själva vardagsslitet
fick helgens behag.
Kärlek hette din vilja,
osjälvisk gärning din värld.
Renhetens vita lilja,
bugade sig på din färd.
Slumra gott, du kära.
Hav tack för allt du gjort.
Vi skall i minnet bära
ditt minne ljust och stort.
Vila, vila, du kära i ro,
vänliga skuggor höja ditt bo,
aftonens stjärna skimrar så blid.
Älskade maka, vila i frid.
Hon som lyste vår stig
– hennes tid är förbi.
Hur tyst, hur öde, hur tomt här hemma,
när den vi älskat oss lämnat har.
Ej mer vi hör hennes kära stämma,
men i vårt minne hon lever kvar.
Jag sover gott,
ej mer jag smärta känner.
Ty dödens ängel viskar,
Sov i frid.
Gråt icke, käre make,
barn och vänner.
Jag vilar nöjd och fri
från jordens strid.
Senaste kommentarer