Dagens krönikör: STAFFAN JOHANSSON
Vandrade efter gågatan i vår lilla stad en förmiddag i april. Jag promenerade i ett makligt tempo, noterade den vardagliga blandningen av människor i rörelse. Gamla och unga. Konstaterade att det var stillsamt och en fullkomlig avsaknad av morgonrusning. Det gavs utrymme för ett visst vemod.
Men då plötsligt förbyts det påträngande vemodet av en euforisk känsla. En mamma och hennes lilla son förändrar stadsbilden. Och man gör det på ett speciellt sätt.
Den lilla grabben hoppade och studsade fram på gatan, jagandes de såpbubblor som mamman hela tiden blåste ut. Och mamman tröttnade inte … och naturligtvis inte sonen. Ett hav av bubblor fyllde gaturummet, och den lille sonen jagade ivrigt och oförtröttligt i hopp att komma åt blandningen av små och större såpbubblor.
Jag noterade detta sällsynta inslag … om och om igen.
Trösterikt
Det var ett minnesvärt inslag denna morgon. Hoppingivande. Trösterikt i den bisarra verklighet som för tillfället är fullkomligt obegriplig.
I en tidigare krönika noterade jag bland annat: ”Det handlar om elände, elände, elände … Gaza, Ukraina, översvämningar här och där. Bråk om olja och grönländskt ägande. En börs som inte ger anledning till hurrarop. Det ondskefulla tycks aldrig ta slut.”
Nyss hemkommen från kungliga huvudstaden, med besök hos barn och barnbarn, fick jag dock ett berikande kvitto på småttingarnas befriande omedvetenhet om vad som händer i världen just nu.
Skratt och stoj, legobyggande som ständigt avbryts av elegant hjulande. Och en farfar som samtidigt och hängivet följer de lekfulla aktiviteterna och smått bittert tvingas erkänna att hjulandet idag tillhör en svunnen tid.
Skärvor av leenden
Och visst är det märkligt att barn i stridsdrabbade regioner och områden utstrålar en viss förtröstan. De springer omkring bland söndersmulade hus och bråte. Deras sinnesvärld skiljer från de vuxnas. Jovisst känner barnen också av den miserabla miljö som ger skavanker på många olika sätt; många barn drabbas av kännbara och obotliga skador. Skolgången slås i spillror. Gråt och förtvivlan är närvarande i betydande omfattning. Men i de bilder som TV-medierna ständigt matar oss med, går det ändå att spåra skärvor av leenden.
Minnet från gågatan
Bland gråt, leenden och förtröstan finns Lions. Vi bidrar till att mätta hungriga, återuppbygga efter katastrofer och mycket, mycket mer. Vi drivs av hoppfullhet, till viss del kopplat till barns glädjeyttringar. Vi är många medlemmar som är inspirerade, drivna av en hunger när det gäller att samla in resurser för fördelning till behövande lokalt, regionalt och globalt.
Jag har sagt det förr, och säger det igen: Det hoppfulla driver oss framåt … det sporrar oss mot nya utmaningar i hjälparbetet.
Slutligen: Vi välkomnar fler händer; desto fler händer som är villiga att göra en insats ju bättre utsikter att stärka hjälparbetet, och förhoppningsvis locka fram fler leenden.
Den lilla killen som jagade såpbubblor på gågatan i Piteå får tjäna som ledstjärna.
