Någonstans inom oss är vi
alltid tillsammans
Mötas och skiljas
är livets gång,
skiljas och mötas
är hoppets sång.
Minnet vår glädje,
återseendet vårt hopp.
Ingen dag är så lång
att dess afton ej kommer.
Lika stilla som du levat
lika stilla gick du bort.
Minnena som rör vid vårt hjärta
går aldrig förlorade.
Vara samman,
skiljas, fara,
det är så vårt öde
är bestämt att bli.
Jordisk oro viker
för den frid som vara.
Graven allt förliker,
himlen allt förklarar.
Tålig och god
har du levat din tid.
Tacksamt vi önskar dig:
vila i frid.
Skön är friden,
vilan i din tysta grav.
Du har fyllt ditt värv i tiden.
Ödmjukt tack för allt du gav.
Ditt goda hjärta,
ditt ljusa sinne
hos oss skall du leva
i tacksamt minne.
Du går ifrån oss,
men är ej borta.
I våra tankar
du lever kvar.
Stilla kom döden,
kom som en vän,
tog dig i handen
och förde dig hem.
Ljuvt är att vila
när krafterna domna,
skönt i den eviga
vilan få somna.
Ärlig och strävsam
var din vandring,
stilla och fridsamt
gick du bort.
Hur skönt att somna
när dagen är slut,
hur skönt att vila
från lidandet ut.
Ty du, blott du, var livet,
när det var som vackrast och bäst,
och mycket blev dig givet,
men alltid gav du mest.
Du var så trött,
din bleka kind
nu smeks till ro
av evighetens vind.
I minnet du lever,
du finns alltid kvar.
I minnet vi ser dig
precis som du var.
Allt är givet människan som lån.
Det finns en glädje
större än sorgen:
glädjen att minnas.
Minnet skall vårda
vad livet ägde,
saknade visa vad
döden tog.
Som ljusen sakta brinna
i sina stakar ner
så slutar våra dagar.
Vi har dem icke mer.
Två ögon slutna,
två händer knäppta
i stilla frid.
Minnenas skira regnbåge
är vår levnadsbro till dig.
O, djupa sorg
att skiljas från varann!
Det är en sorg
som ej tår lindra kan.
Sörj ej den gryende dagen förut,
njut av den flyende varje minut.
Gråt ej för att jag är borta,
gläds för att jag har funnits.
Liten blomma
på mossig stig,
glöm ej mig,
Älskade vän,
vila i frid.
Säg ej med sorg,
att jag är död.
Säg i tacksamhet,
att jag har levat.
Vi ville så gärna
behålla dig kvar,
men din stund på jorden
fullbordad var.
Snart kyrkans klockor
mana oss,
att lämna dig i frid.
Vi viska alla:
tack för allt,
vi möts om en tid.
Där borta där vindarna sjunga
sin eviga jubelsång
vi glömma sorgerna tunga
och mötas åter en gång.
Ack, huru litet veta vi
när ödets timma slår
och ännu mindre ana vi
vem kallelsen får.
Det minst sagda
är det djupast kända.
Därför vare nu
vårt tack det enda.
Tack för vad du givit,
tack för vad du var.
Tack för ljusa minnen,
som du lämnat kvar.
Till liv och odödligheten bjuden
är mänskan av Gud genom döden.
Inte trodde jag vi dig
skulle mista,
att ögon som strålat
så klart skulle brista.
Och sen skall komma
mycket klara dagar,
då vi skall se
och dröjande förstå.
Gud giv mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Vi tackar för allt
vad du i livet skänkt,
för kärlek och lycka,
vad vackert du tänkt,
för allt vad du gjort
för de dina.
Så stilla kom döden,
den kom som en vän.
Den tog dig i handen
och förde dig hem.
Tacksamt tag
vad livet bjuder.
Sök i allt
en mening se.
Den som världens
lagar skriver
låter intet
fåfängt ske.
Kanhända vi,
på väg till något annat,
en flyktig stund
i denna värld har stannat.
Kanhända livet
här är blott ett hinder
på vägen dit,
där intet jordiskt binder.
Gud, för dig är allting klart,
allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig
och i dunklet ser du mig.
Vårt liv är en vindfläkt,
en saga, en dröm,
en droppe som faller i
tidernas ström.
Det skimrar i regnbågens färg
en minut
men brister och faller
och drömmen är slut.
Senaste kommentarer