Det behövs en man att viska
ett lugnt farväl åt det som var.
Arbetsfyllt och strävsamt
har ditt liv varit,
lugn och stilla
blev din död.
Du bäddas i hembygdens
soliga famn,
där inga bekymmer
skall trycka.
Vid barndomens kyrka
du hunnit i hamn,
där dina kära din
kulle skall smycka.
Det är barndomens
klockor som ringa
och frid är den
hälsning de bringa.
Det suckar av vemod,
då banden de brista.
Det tar om vårt hjärta,
då kära vi mista.
Din blick har slocknat,
din röst har tystnat,
du funnit frid.
Ditt hjärta, som klappat
så varmt för de dina,
ögon som vakat
och strålat så ömt
har stannat och slocknat
till sorg för oss alla,
men vad du oss gjort
skall aldrig bli glömt.
Du styrde, du ställde,
du ville oss väl,
du älskat oss alla
av hela din själ.
Välsignat vare ditt minne.
Ett verksamt liv
har slocknat ut,
en flitig hand
har domnat.
Din arbetsdag
har nått sitt slut
och i Guds hand
du somnat.
Din kära stämma
tystnat har,
men vackert står
ditt minne kvar.
För omsorg stor
och all din strävan,
för tankar du oss
i livet skänkt,
för alla ljusa, vackra
minnen
hav tack långt bortom
livets gräns.
Givmild och trofast
var du i livet,
tung är idag
att stå vid din bår.
Allt som var vackrast och
bäst har du givit.
Tacksamt vi tänker på flyktade år.
Hur tomt det efter dig har blivit.
Det känns som solens ljus för oss gått ner.
Ty ingen såsom du har kärlek givit.
Din plats kan aldrig fyllas mer.
Senaste kommentarer